ibland...

livet som student....

tisdagens farväl

I tisdags åkte vi ner till Kisa för att gå på min mors käraste bergavning, fin Börje, kommer för alltid vara saknad
På hans kista låg blommor som han själv har vårdat och planerat. Allt var så vackert.
Jag har då aldrig sett så mycket blommor. Men så var Börje en social männsika och omtyckt av alla. En man som alltid ställde upp när man behövde.

Utanför församlingshemmet stod Börjes pärlor som han själv har gjort i ordning och lackat om.

Hans sista viloplats.
Det går inte förklara med ord hur jag mycket och vad Börje betydde för mig. Livet är inte rättvist men vi får göra det bästa av det och gå vidare. Genom erfarenhet att jag har erfarenhet av min far som gick bort alldelse förtidigt vet jag att det kommer alltid göra ont men med tiden kommer det att minska smärtan av saknad.
Time to say goodbye.

Förra söndagen
Förra söndagen hände det något som jag lovade mig själv skulle aldrig hända. Jag nådde 100 kg igen eller rättare sagt 101 kg.
Förr skulle jag aldrig erkänna hur mycket jag väger. Men jag tänker nu: ju mer jag säger det ju mer kommer jag inse att jag måste gå ner i vikt. Så förra söndagen gick jag med i viktväktarna, deras online tjänst och på en vecka har jag gått ner 9 hg. Kanske inte mycket att hurra efter men jag är glad. Jag vet inte om jag har viktväktarna tacka eller om det är att jag har börjat tänka på det mer. Sett till så att jag har tränat denna vecka och hållet mig aktivt, vem vet. Men vad jag vet är det på rätt väg iaf.